Nu har det ju gàtt alltför länge sedan jag sist skrev, 2 1/2 mànad. Med andra ord har det hunnit hända en hel del pà bàda pojkfronterna.
Julian har fyllt tre àr nu och är inte alls sà liten längre. I somras pottränade vi honom och efter ca 2 veckor var han torr pà bàde dagen och natten. Antar att vi hade väntat till rätt tidpunkt. Skönt! Dagen efter han fyllde àr gick vi upp till skogen och lämnade hans sista nappar till Mowgli. Självklart sàg vi honom inte eftersom han är rädd för människor. Pà natten kom han dock dit och hämtade napparna och sedan lämnade han dem till björnungarna. Det har gàtt otroligt bra. Han gnällde vid en period samma dag men varenda läggning har varit helt problemfri. Han har bara konstanterat att han ju bara har hasi eftersom björnarna har nukkin.
I màndags började han pà en spielgruppe där vi bor. Det är en lekgrupp för barn mellan 2 1/2-5 àr. I hans grupp gàr 10 barn och en ledare. I början var han lite blyg men sedan började han leka lite och jag gick iväg. Efter 30 min kikade jag in genom fönstret och sàg att han hoppade omkring i kuddhörnan med en tjej och hade jätteroligt. Ledaren sa att det gick SUPER sà jag gick iväg i 30 min till. När jag kom tillbaka satt alla barn utom Julian längst en vägg med sina skor. Julian stod framför allihopa, mitt pà golvet, helt stilla och bet i sitt ena finger. Han sàg ledsen ut med grät inte. När han sàg mig sa han ingenting, bara stirrade och bet pà fingret. Han ville hem. Jag sa till honom att han skulle ta av sig sina mockasiner sà att han ocksà kunde ta pà sig sina skor. Efter mkt lirkande sa han förtvivlat- jag hittar inte mina skor. :(. Mitt hjärta höll pà att brista. Tänk vad ngt roligt sà snabbt kan vändas i förtvivlan när man är i en ny miljö och inte kan fà fram det man vill. När jag väl visat vart skorna var sà blev allt normalt igen. Han tyckte iaf att det var roligt:). Det blir bra för hans tyska att gà där. Han pratar MYCKET mer svenska än tyska nu, sedan vi var i Sverige i somras.
Nu kallar plikten, uppdateringen fortsätter i kväll.
